Att frilansa utomlands

Trött på vikariekarusellen bestämde Anna Roxvall sig för att bli frilansjournalist med världen som arbetsfält.
– Jag brinner för utrikesjournalistiken.

För att kunna berätta på djupet startade hon för några år sedan, tillsammans med fotografen Johan Persson som hon ofta arbetar med, bokförlaget Myteri vars första titel var bokasinen ”Burundi inifrån: När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att sluta”. Därefter har förlaget gett ytterligare ett några böcker.

– En bokasin är en hybrid mellan ett nyhetsmagasin och en reportagebok, berättar Anna Roxvall.

Vid sidan om frilansandet brukar hon till och från vikariera på olika nyhetsredaktioner i Stockholm.

– Det är tufft ekonomiskt att vara frilansande utrikesreporter. Att ta kortare vikariat och inhopp är ett sätt att förbättra ekonomin, förutom att det är nyttigt att med jämna mellanrum vara inne på en redaktion.

– Man lär sig dessutom mycket, inte minst hur redaktionerna tänker och resonerar. Det är även ett bra sätt att upprätthålla kontakter vilket underlättar när man senare ska sälja in frilansjobb.

Anna Roxvall betonar betydelsen av förberedelse och noggrann research om landet och platsen som man planerar att göra reportage om.

– När vi till exempel skulle åka till Burundi pratade vi bland annat med forskare och experter på landet, hade kontakt med internationella journalister som redan var på plats, kollade med lokala fixare och gick med i en grupp på Facebook för journalister som täcker just Burundi. Vi var redan med i ett forum för utländska korrespondenter i Östafrika, vilket vi hade nytta av.

– Därefter funderade vi på hur vi skulle kunna sälja in jobbet till olika redaktioner. Vår huvudvinkel var att det som skedde i Burundi kunde vara början på en ”afrikansk vår”.

Säljer ni alltid in jobb innan ni åker?

– Vi försöker åtminstone se till att alla våra kostnader är täckta innan vi ger oss iväg. Vi brukar också mejla redaktioner som vi tror kan vara intresserade av material från oss och berätta vad vi har på gång. Händer det något nyhetsmässigt när vi väl är på plats, tar vi kontakt med svenska nyhetsredaktioner och erbjuder våra tjänster.

– Enligt min erfarenhet är det bra att ha med sig flera och tydliga vinklar och idéer på jobb när man åker iväg. Visserligen kastas de ofta över ändan när man väl är på plats, men då har man åtminstone något att börja med.

Skriver du dina texter på plats?

– Ja, men bara om det är nyhetsmaterial som ska publiceras medan vi är där. Annars väntar jag med skrivarbetet tills att jag är hemma. Däremot brukar jag på plats skriva ut alla intervjuer och anteckningar. Av säkerhetsskäl lägger jag ibland upp materialet i molnet och raderar därefter hårddiskarna.

Anna Roxvall berättar att när hon och Johan Persson är tillbaka i Sverige, och har levererat redan beställt material, börjar i allmänhet säljrunda nummer två.

– Vi brukar då sätta ihop ett paket med de bästa bilderna och en intressant ingress som vi mejlar runt till de tidningar och sajter som vi tror kan vara intresserade.

Även till konkurrerande medier?

– Ja. Vi mejlar brett. De som svarar först får köpa. Däremot säljer vi inte till konkurrerande medier.

– För att få ekonomi på reportageresorna är det viktigt att kunna vinkla om och anpassa knäcken till olika medier, även utländska. En gång gjorde vi ett reportage om heavy metal-scenen i Botswana som vi sålde till medier i 13 länder. En annan inkomstkälla är föreläsningar.

Den som vill arbeta som utrikesreporter, framför allt i konfliktområden, gå en särskild säkerhetsutbildning. Sådana kurser arrangeras bland annat av Försvarsmakten och Folke Bernadotteakademin. Antagna kan få Journalistförbundets säkerhetsstipendium som täcker själva kursavgiften.

– Det är även viktigt att göra en ordentlig riskanalys innan man åker iväg. Vem slåss mot vem? Vem eller vilka ser de som sina fiender. Vad innebär min etnicitet, mitt kön och mitt medborgarskap ur riskhänseende? Vad säger folk på plats om de största riskerna. Är det barnsoldater, polisen eller regeringssoldater?

Vilken säkerhetsutrustning brukar ni ha med er?

– Skyddsväst, hjälm och ett medicinkit med, förutom traditionell första hjälpen-utrustning, bland annat antibiotika med brett spektrum. Vi brukar också ta reda på vilket eller vilka sjukhus det finns i området som det går att lita på.
– En bra idé är att så långt det är möjligt enbart resa med handbagage. Risken är stor att utrustning som checkas in försvinner på vägen.

Vilka försäkringar har ni?

– Vi har Journalistförbundets så kallade Arlandaförsäkring som är en utökad tjänstereseförsäkring som även gäller i områden som UD helt eller delvis avråder att man åker till. Att ha en sådan försäkring är jätteviktigt om man till exempel blir sjuk, skadad eller bestulen.

– När vi är i oroliga områden ser vi alltid till att ha en hemmabas, till exempel en kollega i Sverige, som vet vår resplan, som vi hör av oss till enligt ett uppgjort schema och som har telefonnummer till våra lokala fixare och liknande. Ändras resplanerna, meddelar vi direkt hemmabasen det.

Hur ofta hör ni av er?

– Ofta både morgon, lunch och kväll. Under dagen skickar vi sms. På kvällarna brukar vi ringa.

Är det extra svårt att vara kvinnlig reporter i dessa miljöer?

– Nej. Det är ofta lättare än att vara manlig. Nästan alla pratar med en kvinna. Av säkerhetsskäl är det bra att vara två personer och inte resa själv.